Sjukhus är väl något av det bästa vi har men fy vad jag hatar att vara där, lukten, sängarna, de sjuka människorna, pendlingen mellan hopp och sorg och framförallt den oftast stressade personalen som knappt tittar på en. De finns många undantag såklart
men här på akuten är de få. Sköterskor och läkare småspringer fram och tillbaka, undviker ögonkontakt så de inte ska få någon fråga av anhöriga. De gör sitt jobb såklart men de har sett mycket, hört mycket och hjälpt till mycket och många orkar inte ge
allt längre.
Jag sitter alltså på akuten, pappa är inkörd av ambulans och vi väntar..... och väntar. Vet knappt vad vi väntar på längre, är det läkare, placering på avdelning eller nåt annat!
Vill bara ta honom med mig och lämna sjukhuset men det går inte, inte den här gången. Så vi väntar snällt, med pappa liggandes i korridoren!
Önskar Tage varit här och lättat upp stämningen